Ambitionen med detta kapitel är att öppna upp för reflektion över den komplexa natur som erfarenheter av polisen är förbundna med bland invånare som drabbas av rasism. Empiriskt fokuserar kapitlet på en enskild fritidsledares perspektiv och dennes relation till praktiker av överkontroll i form av återkommande ofrivillig polisiär interaktion. Parallellt adresseras erfarenheter av underbeskydd, det vill säga misslyckandet att säkerställa trygghet i våldsdrabbade områden. Utgångspunkten är att vi i Sverige fått en ojämlik geografisk fördelning av utsatthet för kriminalitet samtidigt som polisens misstänkliggörande insatser allt för ofta drabbar den rasifierade arbetarklassen. I en tid då den politiska ambitionen är att ännu fler ska stoppas och kontrolleras, numera utan skälig misstanke – till exempel i samband med visitationszoner – är det viktigt att fundera på konsekvenserna, för såväl enskilda som polisarbetet och samhället i stort.