Sociala reportage skrivs av reportrar som strider för de svaga och avslöjar missförhållanden. Så har det hetat inom yrket, i handböcker och bland genrens supportrar. Men vad döljer sig bakom idealet? Och hur ser engagemanget ut när det omvandlas till text? Den här boken lyfter fram reportage av några av 1900-talets mest hyllade svenska reportrar och synar på vilka sätt texterna förmedlar ett engagemang till läsaren. De narratologiskt grundade analyserna utförs mot en bakgrund av skiftande idéer om en reporters samhällsroll. Det visar sig att engagemanget ofta är tidsanknutet och kan motarbetas av generaliserande värderingar om porträtterade människor. Här blir skillnaden mellan inlevelse och medkänsla avgörande.

De valda reportrarna representerar det svenska sociala reportaget vid centrala brytpunkter inom traditionen. Ester Blenda Nordström och Gustaf Hellström har valts för 1910-talet, Ivar Lo-Johansson för åren kring 1930, Barbro Alving för 1950-talet, Jan Guillou för 1970-talet och Maciej Zaremba och Karen Söderberg för 1990- och 2000-talen.

Social reportages are written by reporters who fight for the weak and expose injustices. So it is said in the profession, in handbooks and among the genre’s supporters. But what is hidden behind the ideal? And what does the commitment look like when it is converted into text? This book highlights reportages by some of the 20th century’s most celebrated Swedish reporters and examines the ways in which their texts convey a commitment to the reader. The narratologically based analyses are performed against a background of changing ideas about a reporter’s role in society. It turns out that the commitment is often time-related and can be counteracted by generalizing values about the depicted people. Here, the difference between empathy and compassion becomes crucial.

The selected reporters represent Swedish social reportage at central turning points within the tradition. Ester Blenda Nordström and Gustaf Hellström have been chosen for the 1910s, Ivar Lo-Johansson for the years around 1930, Barbro Alving for the 1950s, Jan Guillou for the 1970s and Maciej Zaremba and Karen Söderberg for the 1990s and 2000s.