Musikerstudenter inom klassisk västerländsk musik utbildas i ett europeiskt perspektiv vid musikhögskolor, sprungna ur den konservatorietradition som uppstod under 1800-talet inom vilken hantverksmässiga färdigheter betonades. I och med Bologna-anpassningen av musikerutbildningarna fick reflektion ökad betydelse vilket har aktualiserat relationen och spänningen mellan praktik och teori i undervisningen. Dock har vare sig vilka aspekter av musikerprofessionen som dylik reflektion omfattar eller hur utbildningarna förbereder studenter för att kunna agera med gott omdöme i sin yrkespraktik hitintills beforskats i någon högre grad. Vår avsikt är att i denna resonerande artikel söka skissera och problematisera ett förslag på vad ett professionellt omdöme skulle kunna innebära för klassiska musiker och hur det kan kultiveras inom högre musikutbildning. Med utgångspunkt i ett exempel från en av författarnas konstnärliga praktik, Hannah Arendts omdömesfilosofi, samt författarnas tidigare och pågående forskning inom området resonerar vi om vad undervisning och lärande av ett professionellt omdöme bland klassiska musikerstudenter kan och skulle kunna innebära i en konstnärlig akademisk professionsutbildning.