I den här vetenskapliga essän undersöks miljöundervisning och speciellt klimatundervisning för elever på fritidshemmet. Fokus ligger på frågan om barns perspektiv på och i denna undervisning och på hur fritidshemsläraren kan ge tillräckligt stort utrymme till det. Klimatkrisen diskuteras utifrån de starka psykologiska försvar den väcker. Även miljöundervisningens kopplingar till interkulturalitet belyses. Essän utgår ifrån en berättelse där jag beskriver de svårigheter jag själv upplevde med att undervisa elever på fritidshemmet om klimatförändringar. Metoderna är vetenskaplig essä och deltagande observation. Teoriramen består främst av Ingrid Pramling Samuelssons teoretiserande av begreppen barnperspektiv och barns perspektiv samt olika forskares tankar om och kritik av interkulturalitet. Essän pekar på att det särskilt i klimatundervisning kan vara en utmaning att i tillräckligt hög grad inkludera barns perspektiv, men att det är av stort värde att som fritidshemslärare lyckas med det - både med tanke på resultatet av undervisningen och med tanke på ett etiskt förhållningssätt gentemot barn som ”human beings” och inte ”human becomings”. Studien visar också på att ett interkulturellt perspektiv som betonar både det gemensamma och skillnader kan bidra till en levande miljöundervisning.