Denna essä har som syfte att undersöka hur diagnosen klimatångest hos unga har dimensioner som kan vara svåra att möta i en klassisk vårdmiljö. Det finns frågor av etisk och existentiell natur som behöver bemötas och besvaras. Det är inte bara hos klienten som dessa uppstår utan även hos den behandlande terapeuten. Denna essä är ett försök att rikta ljuset mot några av de aspekter som en behandlande terapeut eller annan personal kan behöva ta hänsyn till i sitt praktiska handlande till vardags.   Den belyser frågor som neutralitet, objektivitet, autenticitet och medkänsla. Den andra delen av essän behandlar frågan om professionellt och personligt ansvar och resonerar kring frågor om skuld, kollektiv ansvar, utvidgat ansvar och om terapirummets offentlighet och avskildhet. 

The purpose of this essay is to examine how the diagnosis of climate anxiety in young people has dimensions that can be difficult to meet in the classic healthcare environment. There are questions of an ethical and existential nature that need to be addressed and answered. This essay is an attempt to shed light on some of the aspects that a clinical therapist or other clinical professions may need to take into account in their everyday practical actions. It highlights issues such as neutrality, objectivity, authenticity and compassion. The second part of the essay deals with the question of professional and personal responsibility and reasons around issues of guilt, collective responsibility, extended responsibility and about the publicness and privacy of the therapy room.