Krisberedskapssystemet i Sverige har gått från att vara en statligt samordnad institution som svar på yttre geografiskt hotfulla situationer, till att vara en fredstida angelägenhet för alla risker, vilandes på principerna ansvar, närhet och likhet. Den svenska krisberedskapen har prövats de senaste åren, och närsamhället genomlevt ett antal kriser har systemet visat utmaningar vid leverans.

Löpande hantering i form av system och strukturförändringar för att kunna svara på hot som inte bara är lokala, utan också regionala, globala och digitala har inte inkluderat allmänheten. I det fortsatta krisberedskapsarbetet behövs perspektiv på krisberedskap som bottnar i deras erfarenheter.

Denna uppsats visar på allmänhetens erfarenheter, samt undersöker dessa med hjälp av samhällsvetenskapliga teorier om livsvärld och systemvärld, kommunikativt handlande samt dialogiskt lärande och kommer fram till att en bred, inkluderande, rättvis beredskap är vad som förväntas frånallmänheten.

Vidare finns anledningar att fortsätta studera användandet av kompetenser och metoderhämtade från det sociala arbetets fält för att finna en rimlig väg framåt för att hålla balans och samförstånd mellan förutsättningar i livsvärlden där allmänheten befinner sig och systemvärld där krisberedskapen styrs genom medel som makt och pengar.