Medierna och dess aktörer, däribland journalister, besitter en enorm makt då de bidrar till skapandet av vårt samhälles diskurser, normer och världsuppfattningar. Men vilka är det som förväntas ingå i dessa världsuppfattningar? Vilka är det journaliststudenter får lära sig att skriva till, om och på vilket sätt? Syftet med denna uppsats är att undersöka hur svenska journalistutbildningar inkorporerar intersektionella perspektiv i sin utbildning, något som internationell forskning har efterfrågat. Då intersektionalitetsbegreppet i sig inte har en självklar plats vare sig inom journalistiken eller journalistikutbildningarna har vi även tittat på förekomsten av undergrupperna etnicitet, genus, funktionalitet, religion, sexualitet (hbtqia+) och klass. Studien bygger på analyser av lärandemål och litteraturlistor samt semistrukturerade intervjuer med kursansvariga lärare på journalistutbildningarnas grundkurser från fem slumpmässigt utvalda skolor i Sverige. Vi analyserar dessa med hjälp av poststrukturalistisk läroplansteori, professionaliseringsteori och Bourdieus habitusteori.  Vidare går vi översiktligt igenom journalistikutbildningens historia med tillhörande kritik, teorier inom fältet samt intersektionalitetsbegreppets uppkomst. Resultatet av studien visar att tendenser av intersektionella perspektiv förekommer i både lärandemål och litteratur, men i mycket liten skala. Från lärarnas håll finns det ambitioner att föra in dessa perspektiv men i varierande grad. Då lärandemålens formuleringar lämnar mycket rum för tolkning faller ansvaret på de individuella lärarnas didaktiska val, huruvida de väljer att ta in de intersektionella perspektiven eller inte i undervisningen. Slutligen visar studien även att flera av de intersektionella undergrupperna var kraftigt underrepresenterade i såväl lärandemål som litteraturlistor och undervisning.