Denna essä undersöker fenomenet trötthet som det framträder i psykoterapeutens yrkesutövning och tar stöd i filosofen Emmanuel Levinas tankar om trötthetens ögonblick som uppkomsten av ett varande i varat, och författaren Peter Handkes utforskande av en trötthet som öppnar sig mot världen. Kampen mot tröttheten, som den tidige Levinas beskriver, innebär gestaltandet av en existentiell fördömelse medan att släppa taget och bejaka tröttheten (Handke) utgör en möjlighet att möta världen utan själviska avsikter. I ljuset av psykoterapeutens uppiggningstekniker och ett samhälle som starkt betonar ett energiskt görande framträder tröttheten i vissa lägen som en etisk praktik som kan relateras till den sene Levinas tankar om den Andre som oändlighet. 

This essay examines the phenomenon of fatigue as it appears in the psychotherapist's professional practice and is supported by philosopher Emmanuel Levinas' thoughts on the moment of fatigue as the emergence of a being in being, and the writer Peter Handke's exploration of a fatigue that opens up to the world. The struggle against fatigue, as the early Levinas describes, is an embodiment of an existential condemnation, while letting go and affirming fatigue (Handke) constitutes an opportunity to face the world without selfish intentions. In the light of the psychotherapist's invigorating techniques and a society that strongly emphasizes an energetic doing, fatigue emerges in some situations as an ethical practice that can be related to the late Levinas' thoughts on the Other as infinity.