I denna vetenskapligaessä undersöker jag hur förskolan arbetar med deliberativ demokrati, dvs i vilken utsträckning barnen har möjlighet att diskutera och debattera frågor för att sedan kunna påverka gemensamma beslut på ett inkluderande sätt. Jag har främst fokus på de barn med begränsat eller obefintligt talspråk, där jag ställer mig frågande till om deliberativ demokratiform är möjlig. I essän beskriver jag två olika händelser från mitt yrkesliv där barn är frusterade av olika anledningar och hur jag som förskollärare bemöter dem och hanterar situationerna. Jag har också gjort en deltagande observation på en förskola som jag besökt, som gav mig mycket stoff och tankar i min text, där jag fick ställa mig lite utanför situationer och observera dessa istället för att själv vara aktiv.

John Deweys och Jürgen Habermas idéer om kommunikation och lärandet i samspel lyfter jag för att få en inblick i deliberativ demokrati. Under studiens gång har språkets betydelse, makt och tolkning, förskolans förutsättningar och praktisk kunskap blivit de centrala delarna. Jag reflekterar kring mina erfarenheter, observationer och de valda teoretiska perspektiven. Det har givit mig många infallsvinklar och tankar under resan. Jag har blivit mer medveten om hur dominerande det individualistiska tänkandet är inom förskolan och att vi tappar den gemensamma tanken och känslan för varandra. Begreppen "motstånd" och "obemärkt styrning", som förskoleforskaren Klara Dolk använder sig av, har gjort ett starkt avtryck hos mig och understryker vilken kraft och tolkningsföreträde vi pedagoger har. Vidare öppnar jag upp för reflektion om utbildningen ska ha samma styrdokument från ett års ålder till sex år, eller om den måste förtydligas och anpassas till olika utvecklingsnivåer. En förskola för alla, men där alla kan bli sitt bästa jag i relation till andra.