På grund av Marvels Cinematic Universe (MCU) har serietidningskaraktärers popularitet förnyats och blivit en blomstrande industri. Superhjältekläder och andra kringprodukter blev lukrativa affärer. Populära serietidningar filmatiserades för TV, bio och streamingtjänster där målgruppen främst var barn och unga.  För att möta en bredare läsgrupp och för att hålla kvar läsarna upp i vuxen ålder blev serierna mörkare, dystrare och våldsammare över tid. Jag började läsa bland annat Spindelmannen-serietidningar i mitten av 90-talet, delvis inspirerad av den löst baserade tv-serien med samma namn. Figuren skapades 1962 av Stan Lee och Steve Ditko och blev en av det amerikanska bolaget Marvel Comics mest framgångsrika karaktärer. “Den fantastiska Spindelmannen” har sedan dess växt fram inom populärkulturen och i takt med seriens utveckling läste jag den så långt in som i mitten på 2000-talet när den slutade ges ut på svenska i Sverige. Under hela denna tid har det skapats parallella reboots av Spindelmannen för att fånga in moderna läsare. Seriekaraktären Spindelmannen är den populäre och vetenskapsintresserade Peter Parkers brottsbekämpande alter-ego; ett alter-ego som Peter iklär sig efter att ha blivit biten av en radioaktiv spindel under ett studiebesök hos ett forskningscenter. Detta gör att han får spindelliknande krafter som superstyrka, kraftigt förbättrade reflexer, ökad smärttålighet, förmåga att klättra på väggar och tak och ett spindelsinne som varnar honom för fara. Genom sin farbror Bens inspirerade tal “Med stora krafter följer ett stort ansvar” beslutar han sig för att bli en brottsbekämpare. Serietidningens dramatiska närbilder på kraftfulla seriekaraktärer och den fängslande berättelsen inspirerade mig att börja teckna och fortsätta läsa. Figurerna påverkade en tid även min klädstil. Upp i vuxenlivet upptäckte jag mer och mer karaktärernas komplexitet. De var långt ifrån serietidningarnas ofta platta figurer.