I den magnifika ”Så mycket längtan på så liten yta” för Karl Ove Knausgård ett resonemang om hur konstverk utgör punkter i ett system av olika koordinater: en viss plats, en viss tid, en viss människa.Ju längre tid som passerat sedan ett verk tillkom, desto mindre betydelse får det individuella medan den kulturella epok i vilken konsten skapats framträder med större tydlighet. Boken handlar om den norske konstnären Edvard Munch. Men som vanligt när Knausgård skriver så vidgas ämnet framför läsarens ögon; konsten blir också del av allt det som finns ibland oss och i samtal om det vi brukar kalla tidsandan.
Knausgård observerar att värderingar och begrepp, som är både tidsbundna och övergående, ofta omedvetet uppfattas som oföränderligt sanna av oss som omfamnar dem. Hans tankebana kan appliceras på hur vi bedömer konst, men också hur vi ser på samhället i stort, och politiken. Det finns helt enkelt en rad underliggande föreställningar som dominerar och blir rådande i en specifik tid, men som vid ett eller annat tillfälle i historien kommer att tappa kraft och brytas av mot nya sanningar om konsten, samhället och människan.
Jag påminns om Knausgårds betraktelser när jag läser Karin Svanberg-Sjövalls hoppingivande artikel ”Dags att tänka nytt” om den nya borgerliga kulturpolitiken (Axess nr 2/23). Statssekreterare Svanberg-Sjövall menar att den gamla ordningen – här innefattas kulturpolitik förd från såväl höger som vänster – behöver utmanas och presenterar fem exempelteser som stöd för sitt resonemang. Från min horisont fångar hennes idéer om en ny borgerlig kulturpolitik ett subtilt men påtagligt paradigmskifte i tidsandan.