Biblioteksprofessionen har på senare tid uppmärksammats för att vara en homogen kår, som inte längre speglar befolkningen i Sverige. Trots att medvetenheten om problemen finns, saknas fortfarande kunskap (Jones 2012), tydliga mottagare av kunskapen (Karam 2013), liksom konkreta åtgärder på biblioteken (Meier 2016). Detta får konsekvenser för relationerna och bemötandet mellan medarbetare, liksom mellan medarbetare och besökare. Bibliotekarier med annan bakgrund än normen har vittnat om erfarenheter av särbehandling och diskriminering som bottnar i strukturell och institutionell rasism (Rahman-Olsson 2022), det har i sin tur långtgående inverkan på rekrytering och retention av individer som tillhör synliga minoriteter, till utbildningar såväl som till bibliotekarietjänster. Detta har nu uppmärksammats av tunga aktörer som Kulturrådet (2022) i sammanhanget kring läsande förebilder och Svensk Biblioteksförening utifrån en diskussion om representation. En återkommande synpunkt i paneldiskussionerna har varit föreställningen att bibliotekarier räknas till “de goda” i samhället och därför inte kan hållas ansvariga för rasismen på bibliotek (Schlesselman-Tarango, 2016). 

Det finns flera fruktbara teoretiska perspektiv och ramverk för att kritiskt belysa dessa problem. Postkoloniala perspektiv blottlägger de sociohistoriska maktförhållanden som råder inom den västerländska normen och där “den andre” exotifieras och förfrämligas (hooks, 1992). Kritisk rasteori (Critical Race Theory, CRT) granskar hur hudfärg och vithetsnormen spelar in även inom bibliotekarieprofessionens arbetsområden (Hall 2012; Schlesselman-Tarango 2017.) Studier utifrån ett socialt rättviseperspektiv bidrar med kritisk analys av hur samhället kan agera för att jämna ut villkoren för medborgarna, till exempel genom disciplinen biblioteks- och informationsvetenskap: dess läroplaner och lärande (Kumasi & Manlove 2015; Cooke & Sweeney 2017). Dessa teoretiska ramverk är ytterst givande och angelägna för bibliotekarieprofessionen, men riskerar att avfärdas av såväl professionen som intressenter av politiska skäl. 

Ett annat fruktbart perspektiv adresserar de problem som drabbar minoriteter utifrån dygdetisk kunskapsteori. Filosofen Miranda Fricker (2018) diskuterar hur samhällelig orättvisa drabbar människor i egenskap av kunskapssubjekt. Minoriteter möter enligt Fricker epistemisk orättvisa på två sätt: dels genom tolkningsorättvisa när normsamhällets begreppsliggörande systematiskt skymmer minoriteters erfarenheter, dels genom vittnesorättvisa när de inte erkänns som bärare av kunskap i egen rätt. Dygdetisk kunskapsteori torde vara relevant för biblioteksprofessionen givet bibliotekens lagstadgade ändamålsparagraf, som har bäring på demokrati genom bland annat fri kunskapsförmedling. Ett dygdetiskt perspektiv kan också kritiskt granska på vilket sätt bibliotekarieprofessionen agerar för det dygdiga och goda, samt liksom de tidigare nämnda perspektiven, diskutera vad som behöver förändras. 

Denna artikel syftar till att belysa hur epistemisk orättvisa i samhället reproduceras på biblioteken och verkar inom bibliotekarieprofessionen. Särskild tonvikt läggs vid vittnesorättvisan, som ligger till grund för konsekvenser som kan härledas till tolkningsorättvisa. Artikeln bidrar till Bibliotek- och informationsvetenskaplig teori och praktik med hjälp av ett dygdetiskt kunskapsteoretiskt perspektiv på strukturell orättvisa och rasism på bibliotek.