Följande uppsats behandlar problematiken kring begränsningarna av de grundläggande fri-och rättigheterna med primärt fokus på rörelsefriheten och religionsfriheten som skedde i Sverige och Finland under coronapandemin. Genom en komparativrättslig metod analyseras ländernas konstitutionella reglering, lagstiftarens normgivningsmöjligheter samt myndigheternas normgivningsmöjligheter avseende begränsning av grundläggande fri- och rättigheter under covid-19 pandemin, även benämnd coronapandemin. Uppsatsen redogör för såväl gällande rätt i respektive land, dvs. de konstitutionella förutsättningarna för att begränsa de grundläggande fri- och rättigheterna, som de faktiska fri- och rättighetsinskränkande åtgärder som tillämpades under pandemin. Vidare problematiseras åtgärdernas förenlighet med grundlag samt konstitutionernas utrymme för konstitutionell nödrätt och beredskap. Materialet som använts i uppsatsen är huvudsakligen de traditionella juridiska rättskällorna samt vissa mediala publikationer. Sammanfattningsvis konstateras i uppsatsen att den systematiska indelning som gjorts av fri- och rättigheter har gett respektive lagstiftare olika möjligheter att inskränka enskildas grundläggande rättigheter. Dock har båda länderna infört åtgärder som resulterat i inskränkningar av rörelsefriheten samt religionsfriheten. Finland har genom sin konstitutionella beredskap haft större möjlighet att inskränka de grundläggande fri- och rättigheterna, i kontrast till Sverige där den konstitutionella beredskapen i civila kriser är obefintlig och den konstitutionella nödrätten odefinierad. Finland har under pandemin tagit stor hänsyn till legalitetsprincipen och har genom sin konstitutionella beredskap handlat i enlighet med grundlag när åtgärder gällande rörelsefriheten och religionsfriheten har vidtagits. Sverige har i viss mån tangerat gränserna för vad som anses vara legalt genom långtgående inskränkningar av primärt religionsfriheten som i konstitutionen är en absolut rättighet vilken inte under några omständigheter får inskränkas, förutom genom ändring av grundlag.

The following thesis deals with the problems surrounding the restrictions concerning human rights and freedoms with a primary focus on freedom of movement and religious freedom that occurred in Sweden and Finland during the covid-19 pandemic. Through a comparative law method, the countries’ constitutional regulation, the legislator’s legislative possibilities and the authorities’ normative possibilities regarding the restriction of human rights and freedoms during the COVID-19 pandemic (also called the “Corona pandemic”) are analysed. The thesis describes both the current law in each country, i.e. the constitutional conditions for restricting fundamental rights and freedoms, as well as the actual freedoms and rights-violating measures that occurred during the pandemic. Furthermore, the compatibility of the measures with the Constitution and the constitutions’ scope for constitutional emergency law and preparedness are problematized. The material used in the essay is mainly the traditional legal sources of law, as well as some media publications. In summary, it is noted that the systematic division of rights and freedoms has given the respective legislators different opportunities to restrict the fundamental rights of individuals. However, both countries have introduced measures that have resulted in restrictions on freedom of movement and freedom of religion. Through its constitutional preparedness, Finland has had a greater opportunity to restrict human rights and freedoms in contrast to Sweden, where constitutional preparedness in civil crises is non-existent and the constitutional right of emergency undefined. During the pandemic, Finland has taken great account of the principle of legality and, through its constitutional preparedness, has acted in accordance with the Constitution when measures concerning freedom of movement and religion have been taken. Sweden has to some extent overstepped boundaries of what is considered legal through far-reaching restrictions on primarily religious freedom, which in the constitution is an absolute right that may not under any circumstances be restricted, except through amendments to the Constitution.