Samtidigt som das unheimliche tycks ha fått ett genombrott inom såväl det litteraturvetenskapliga som det filmvetenskapliga fältet har det förblivit ett marginaliserat område inom konstvetenskapen. Motiveringen till detta tycks vara att dess undanglidande natur gör det svårt att slå fast dess visuella uttryck samtidigt som upplevelsen är för nära knutet till det uppfattande subjektets personlig historia och psykologiska disposition för att tillskrivas någon allmän giltighet. Denna uppsats har ämnat undersöka om das unheimliche endast är en rent subjektiv upplevelse eller om det är en upplevelse som kan frammanas genom en estetisk kvalitet och ett estetiskt förfarande. Med utgångspunkt i två svenska konstnärers verk har syftet med denna studie varit att genom semiotisk analys undersöka om de kan sägas bidra till att skapa en unheimlich upplevelse genom en kombination av visuella tekniker.  

Resultaten visar att det är möjligt att koppla den kusliga upplevelsen tillbaka till visuella tekniker såsom kombinationen av separata och motstridiga bildspråk samt genom att introducera främmande element i en bekantgjord miljö. Dessa tekniker arbetar för att förlänga varseblivningen av bilden genom att de skapar en känsla av ovisshet inför det betraktade. Den kusliga upplevelsen kan alltså hävdas ha mindre att göra med personlig historia och psykologisk mottaglighet och mer att göra med socialt, kulturellt och historiskt delade referenser som ligger till grund för den upplevda krocken mellan det välkända och det främmande.

While the topic of das unheimliche seems to have had a breakthrough within literary as well as film studies, it has remained a marginalised topic within the art history field as it has been argued that there is little definitive about its apperance as well as its passing and too dependent on personal history and the psychological disposition of the percieving subject to be ascribed any general validity. This essay has attempted to inquire into wether das unheimliche is merely a subjective experience or if it can be linked to an aesthetic quality and an aesthetic procedure. Taking its starting point in the works of two swedish artists, the purpose of this study has been to investigate, through semiotic analysis, if they can be said to contribute to creating an unheimlich experience through a combination of visual techniques. 

The reults show that it is possible to link the unheimlich experience back to visual techniques such as the combination of separate and conflicting imagery and through the act of introducing strange elements into a familiarised setting. These techniques work to prolong the perception of the image through suspending the viewer in uncertainty. The unheimlich experience can thus be argued to have less to do with personal history and psychological dispositions and more to do with socially,culturally and historically shared references which underlies the perceived clash between the familiar and the unfamiliar.