Havet har en nyckelroll när det kommer till de ökade koldioxidutsläppen som tär på miljön då den är en naturlig kolsänka. Kustnära habitat och vegeterade områden såsom sjögräsängar har visat sig vara mycket effektiva på att fånga upp organiskt kol som lagras i bottensedimenten. Kapaciteten till att lagra kol i kustnära habitat varierar beroende på faktorer som t ex växtbiomassa, sedimentets kornstorlek och artsammansättningen av djur som hjälper till att bryta ner kolet. Däremot har djursammansättningen forskats om i begränsad utsträckning. Därför har denna studie valt att undersöka sammansättningen av sedimentlevande djur i kustnära habitat och dess relation till kolinnehållet. Sedimentkärnor samlades från de utvalda kustnära habitaten (Ruppia spp., nateväxter, ålgräs, ickevegeterad mjukbotten samt torrvass och våtvass) för att artidentifiera djuren och för att räkna ut det sedimentära organiska kolinnehållet. Resultatet visade signifikanta skillnader mellan alla habitats artsammansättningar förutom mellan nateväxter och Ruppia spp., nateväxter och ålgräs samt mellan ickevegeterad mjukbotten och torrvass. Arter som förekom och bidrog mest till variationen mellan och inom habitaten var Oligochaeta, Hydrobia spp., Chironomidae, Hediste diversicolor och Macoma balthica. Det hittades inget positivt samband mellan artsammansättningen och kollagringen i de kustnära habitaten eftersom vassområdena hade en låg artrikedom men ett högt kolinnehåll, medan nateväxthabitatet som hade störst artrikedom innehöll ett lågt kolinnehåll. Istället kan andra faktorer ha bidragit mer till habitatens kollagringar. Däremot förekom ett högt antal av Chironomidae i vassbältena som innehöll ett högre organiskt kolinnehåll. Anledningen till detta beror troligen på deras förmåga att klara av syrefattiga miljöer som rådde i vassbältena, snarare än att de bidrog till kollagringen. Eftersom kustnära habitat är effektiva kolsänkor är det viktigt att detta fortsätter forskas om för en ökad förståelse för vilka faktorer som påverkar deras kolsänkekapacitet.

The ocean plays an important role regarding carbon dioxide emissions due to its ability to act as a natural carbon sink. Coastal vegetated habitats such as seagrass beds are known to be effective at sequestering organic carbon stored in their bottom sediments. The carbon sink capacity in coastal vegetated habitats varies depending on factors such as biomass, sediment grain size and zoobenthos species composition. However, the species composition in the sediments has been researched to a limited extent. This study has therefore chosen to examine the composition of benthic invertebrates in coastal habitats and its relationship to the carbon sink capacity. Sediment cores were collected from different coastal habitats (Ruppia spp., pondweed, eelgrass, unvegetated soft bottom and dry- and wet reeds) to identify the species of the animals and to calculate the sedimentary carbon content. The results showed significant differences between the species compositions of all habitats except between pondweed and Ruppia spp., pondweed and eelgrass as well as between unvegetated soft bottom and dry reeds. Species that occurred and contributed to the majority of variation between and within habitats were Oligochaeta, Hydrobia spp., Chironomidae, Hediste diversicolor and Macoma balthica. No evident positive correlation was found between species composition and carbon storage in the coastal habitats since the reed belts contained few species but a high carbon content, while the pondweed habitat, which had the highest species richness, contained a low carbon content. Thus, other factors may have had a greater impact on the carbon content of the habitats. However, many individuals of Chironomidae occurred in the reed belts that contained a high organic carbon content. It is worth mentioning that their ability to cope with oxygen poor environments (that the reed belts suffered) may be the reason for the abundance of Chironomidae, rather than their capacity to store carbon. Since coastal habitats are efficient carbon sinks, future research is crucial for an increased understanding of which factors influence their carbon sink capacity.