Denna artikel tar sin utgångspunkt i det skifte inom retorikämnets demokratiförståelse där ett agonistiskt eller antagonistiskt perspektiv alltmer kommit att ersätta det konsensusinriktade demokratibegrepp som tidigare varit dominerande. Mer specifikt handlar det om hur denna förändrade utgångspunkt påverkar analysen av populistisk retorik då den, inom ramen för detta nya perspektiv, inte längre kan avfärdas som otvetydigt antidemokratisk. Artikeln tar sig an denna fråga genom en läsning av två tänkare av antagonismen, Slavoj Žižek och Ernesto Laclau, samt deras diskussion över populismen. Genom exempel hämtade från Nya Moderaternas retoriska förvandling under tiden i Allians för Sverige ämnar artikeln att, ur Žižeks och Laclaus respektive tänkande, utvinna två motsatta perspektiv på hur vi kan förstå retoriciteten hos det politiskas antagonistiska ontologi. Genom att, likt Laclau, lägga fokus på katakresen eller, likt Žižek, på ironin, kan en antagonistiskt orienterad retorik utveckla två motsatta perspektiv på populismens relation till demokratin. 

This article takes its starting point in the shift in how democracy is understood within Scandinavian rhetorical studies, where an agonistic or an antagonistic perspective has come to surpass a previously dominating consensus-oriented notion of democracy. The article investigates how this transformation has influenced the rhetorical analysis of populism since it can no longer be dismissed as purely anti-democratic. The article approaches this question through a reading of two thinkers of the antagonism, Slavoj Žižek and Ernesto Laclau, and their discussion concerning populism. Through examples gathered from the rhetorical transformation of Swedish Conservative Party Moderaterna, the article aims to extract, out of Žižek’s and Laclau’s respective work, two different perspectives on how to understand the rhetoricity constitutive of the antagonistic ontology of the political. By focusing on the catachresis or irony, a rhetorical tradition committed to thinking the antagonism can develop two opposing views on how populism relates to democracy.