Ensamstående kvinnor som åker utomlands för att låta sig insemineras blir allt fler. Denna framställning söker belysa vad deras självständiga val att bilda familj utanför kärnfamiljskonstruktionen berättar i ett större samhälleligt sammanhang. Medvetet ensamstående kvinnors familjebildning placerar sig i brännpunkten mellan Individualisering, den samtida familjesociologins honnörsord, och Normalitet, vilket Queerforskningen på senare år belyst. De sex mammor som har intervjuats, lade ingen större vikt vid faderskapet och visade på alternativa sätt att knyta emotionella band, i linje med den individualistiska nätverksfamiljen. De stod starka i sitt val och var övertygade om att deras familjeform var minst lika god som någon annan. Men empirin stöder också queerforskningens hållning, att alla lever i och med normer. Informanterna vikt vid biologiskt släktskap vad gäller uppväxtfamilj och syskon, det var också viktigt för dem att hålla en kontinuerlig kontakt med familjer med liknade bakgrund – ett sammanhang där deras egen familjeform får utgöra normen. Ett viktigt inslag i kvinnornas vardag var att de på grund av sitt val fick förhålla sig till praktiker om öppenhet och döljande, som en konsekvens av den heteronormativa tvåsamhetens starka ställning som förutsättning för ”barnet bästa”.