Denna avhandling knyter an till den klassiska kulturvetenskapliga frågan om hur vi förstår vad det innebär att vara människa. Specifikt undersöks hur människor i samtiden aktivt utforskar och förhåller sig till den ökande kontaktytan i vardagsliv och arbetsliv mellan människor och människoliknande teknik, dvs. teknik som har människoliknande egenskaper och inte sällan även människoliknande utseende såsom robotar och digital hälsoteknik. Detta möjliggör en granskning av hur mänsklighet skapas, förhandlas och omförhandlas.

Det övergripande syftet med avhandlingen är att undersöka de föreställningar om vad det innebär att vara människa som aktualiseras i mötet mellan människa och människoliknande teknik. De centrala frågorna rör vilka dessa föreställningar om det mänskliga är, vad som kännetecknar dem och hur de kommer till uttryck samt hur gränser mellan människor och människoliknande teknik förhandlas och omförhandlas. I syftet ingår även att undersöka hur föreställningar om det mänskliga i relation till människoliknande teknik påverkas av och påverkar föreställningar om kön, sexualitet, ålder, etnicitet, social skiktning och subjektivitet, samt även hälso- och sjukvård och professionalism. Dessa olika perspektiv undersöks i avhandlingens fem papers.

Avhandlingens empiri utgörs av två delstudier från både fiktiva och icke-fiktiva sammanhang där människoliknande teknik utvecklas och används av människor inom en svensk kontext. Delstudierna utgör två olika spelplatser där möjliga (framtida) relationer mellan människor och människoliknande teknik gestaltas och undersöks. I delstudie 1 (paper 1–2) undersöks, genom intervjuer och observationer, utvecklingen av digital hälsoteknik för hälso- och sjukvård inom två svenska tvärvetenskapliga forskningsprojekt, Like-a-peer och Walk Safely. I delstudie 2 (paper 3–5) undersöks, genom medieobservationer, relationer mellan människor och människoliknande teknik i den svenska science fiction tv-serien Äkta människor.

Empirin har analyserats med hjälp av diskursteori, figural hermeneutik, feministisk queerteori och feministisk nymaterialistisk teoribildning. Specifikt analyseras hur föreställningar om att vara människa förhandlas och omförhandlas i relationer mellan människor och människoliknande teknik där språk, praktiker och materiella objekt länkas samman och skapar gränsdragningar mellan vad som förstås som mänskligt och icke-mänskligt.

Utifrån resultaten i avhandlingens papers framkommer två övergripande teman gällande föreställningar om mänsklighet i relationer mellan människor och människoliknande teknik. Det första temat är hur människolikhet som medel, fantasi och praktik fungerar både gränsupprätthållande och gränsöverskridande. Såväl i Like-a-peer och Walk Safely som i Äkta människor gjordes teknik människolik på olika sätt, för olika syften och i olika grad. Detta förmänskligande tog sig uttryck främst genom att förkroppsliga tekniken för att göra den mer ”biologiskt” människolik, genom personalisering där tekniken anpassas till användarens behov och att tekniken görs personlik, samt genom subjektivering där tekniken framstår mer som en någon än ett något. Resultatet visar att förmänskligandet av tekniken både utmanar och upprätthåller föreställningar om vad det innebär att vara människa och skapar vissa gränsöverskridanden mellan människa och människoliknande teknik men även mellan fiktion och verklighet samt mellan arbetsliv och vardagsliv, när tekniken flyttar in i människors hem.

Det andra temat är hur människolikhet ger upphov till (möjliga) konflikter och utmaningar. Två potentiella konflikter identifierades. Den ena konflikten involverade relationen mellan patient och digital hälsoteknik i huruvida om och när den digitala vårdgivaren (människoliknande digital hälsoteknik) skulle följa eller gå emot patientens egna hälsorelaterade önskemål. Den andra konflikten handlade om frågan om patientens valfrihet och möjlighet att själv få välja avatar till sin digitala vårdgivare för att öka sin villighet att följa den digitala vårdgivarens råd. Några intervjupersoner lyfte risker med att patienten skulle välja bort vissa avatarer på grund av fördomar gällande exempelvis kön, etnicitet och ålder. För det första skulle detta kunna hota den mänskliga mångfalden inom hälso- och sjukvården genom att patienter, medvetet eller omedvetet, även väljer (bort) mänskliga hälsoprofessionella baserat på fördomar. Valet av avatar, det vill säga hur digitala hälsoprofessionella skulle förkroppsligas, synliggjorde på så sätt en konflikt mellan patientens valfrihet och de hälsoprofessionellas professionalism och arbetsrätt, där patienternas trygghet ställdes mot de hälsoprofessionellas trygghet och skydd mot diskriminering.

För att hantera eventuella konflikter mellan vårdgivare och vårdtagare i hur digitala hälsodata ska balanseras krävs ett omfattande etiskt arbete kring hur patientens och vårdens intressen ska balanseras och hur vårdgivande i hemmet via digital hälsoteknik ska hanteras; de digitala vårdgivarna, som exempelvis Like-a-peers mentoragent eller vårdhubotarna i Äkta människor, har således en delikat uppgift i att försöka väga dessa intressen mellan patienten och vården mot varandra.

This thesis relates to a classic question within cultural sciences: what does it mean to be human? In a time characterised by the increasing presence of human-like technology in people's everyday lives and working lives, where technology is programmed with human-like traits or is attributed human-like traits, studying the relationship between humans and human-like objects can contribute to an understanding of how notions of what it means to be human are negotiated and renegotiated.  

The overall aim of this thesis is to explore the notions of what it means to be human in relationships between humans and human-like technology. What are these notions of being human, what characterises them, and how are they expressed? How are borders between humans and human-like technology negotiated and renegotiated? The aim is also to explore how notions of being human, in relation to human-like technology, are both affected by and influence notions of gender, sexuality, age, ethnicity, social stratification, and subjectivity as well as health care and professionalism. These different perspectives are studied in the five papers making up this thesis. 

The empirical material, based on two sub-studies, was collected from both fictional and non-fictional Swedish contexts where human-like technology is developed and used by people. In the first sub-study (papers 1–2), the development of digital health technologies for health care is explored through two interdisciplinary research projects – Like-a-peer and Walk Safely. In the second sub-study (papers 3–5), relationships between humans and human-like technology in the world of fiction, in the Swedish science fiction TV series Real Humans (Äkta människor), are explored.  

Based on the results of this thesis’ papers, two overarching themes were discerned. The first theme concerns how human-likeness as a means, an imagination, and a practice both maintains and exceeds borders between humans and human-like technology. In Like-a-peer, Walk Safely, and Real Humans, technology was made human-like in different ways, in different degrees and for different purposes. This humanisation was expressed in various ways in the thesis' sub-studies, but mainly through “biological” embodiments, personalisation, and subjectification. The second theme concerns how human-likeness gives rise to (possible) conflicts and challenges, and two potential conflicts were identified. The first conflict involved the relationship between the patient and the digital health technology in whether, and when, the digital caregiver should follow or go against the patient's own health-related preferences. The second conflict revolved around the issue of the patient's freedom of choice and the patient’s opportunity to independently choose avatars for their digital caregiver to increase their willingness to use and follow the digital caregiver's advice. The interviewees expressed risks such as the patient choosing their avatars based on prejudices regarding, for example, gender, ethnicity, and age. The patients' choice of avatar, how the digital health technology should be embodied, led to a potential conflict between the patient’s freedom of choice and the security and rights of human health professionals in the workplace.  

The results show how notions of being human – as well as the boundaries between humans and human-like technology, fiction and non-fiction, working life and everyday life – were challenged and reproduced when human-like technology moved into people’s homes.