Syftet med uppsatsen ”Vem har rätt till berättelsen? Nyhetskonstruktion i tryckta medier om dem som blev beskjutna av den såkallade lasermannen” är att undersöka tryckta mediers rapportering om den såkallade lasermannen och de människor han besköt. Jag gör detta mot

bakgrund av Shahram Khosravis berättelse om hur han framställdes i medierna när han blev beskjuten av lasermannen. Jag vill även undersöka förekomsten av samhällsdiskurser i artiklarna.

Frågeställningarna är: vad är det för berättelser som förmedlas genom medierna och hur kan dessa jämföras med Shahram Khosravis berättelse? Kan man utläsa något budskap i mediernas rapportering och kan man i sådant fall förklara och förstå detta? Samt, vad kan

medierapporteringen tänkas få för effekter?

Uppsatsen bygger på teorier om konstruktivism och medielogik, som handlar om att allting är konstruerat och att medierna inte på ett objektivt sätt kan skildra olika nyheter. Jag använder också teorier om diskurser och om nyhetsvärdering.

I textanalysen av sju artiklar använder jag en kritisk diskursanalys som metod.

Resultaten av analysen visar att medierna kategoriserade människor på samma sätt som lasermannen, det vill säga att de dömde människor efter utseende så att ”mörka” personer kunde räknas till invandrare och ”ljusa” som svenskar. Rapporteringen gick från attt handla om människor som blivit beskjutna till att handla om rädda och oroliga invandrare som besköts. Genom min undersökning ser jag att journalisterna från början rapporterade individuellt men utan egna kopplingar och analyser och att de sedan kom att följa samma medielogik och form. Artiklarna fick samma teman och vinklar och samhällsdiskurser som rasism och främlingsfientlighet återspeglades. Genom att fortsätta på en redan pågående debatt påverkade medierna debatten genom ett nytt synsätt. Effekten av en sådan rapportering kan vara att läsarna anammar mediernas indelning av människor, som grundar sig på stereotyper och schabloner.