Krönikeböckerna om Narnia utgör tillsammans en öppning in till en annan värld, en värld som ligger bortom men ändå så nära. Inte enbart i avseendet av att så förment vardagliga ting som en garderobsdörr, en port eller en tavla i böckerna kan fungera som portaler till ”de ljungbevuxna bergens och de timjansdoftande hedarnas Narnia” (Hästen och hans pojke). Inte heller enbart i bemärkelsen av att varje enskild bok är en ingång till ett läsäventyr, någonting som självklart gäller för många böcker i allmänhet. Dessa saker är förstås riktiga, men vad vi ska ta fasta på här är att berättelserna om Narnia rymmer på en atmosfär som inte bara tenderar att befrämja barnasinnets läsart, utan som även kan leda oss fram till en djupare insikt i det heliga som ett mysterium tremendum et fascinans. 

Roger Lancelyn Green och Walter Hooper betonar i C. S. Lewis: A Biography, att Narniaböckerna först och främst bör läsas för de storartade berättelser som de i sig själva är. De är fullt självtillräckliga utan hjälp av teoretiska tolkningar. Samtidigt är det ett faktum att dessa mytopoetiska verk också kan läsas utifrån flera olika nivåer: berättelsernas manifesta skeenden, de underliggande strukturerna (den medeltida kosmologin, den kristna symboliken) och de litterära referenserna. Bokserien är som ett hus som är större på insidan än utsidan, precis som trädgården i Narniaberättelsen Den sista striden, och som bara blir större vartefter vi rör oss i det. Om vi dessutom ser ut genom husets fönster kommer vi att finna att den vardagliga världen utanför till vår djupa glädje framstår i nytt ljus. Som Alister McGrath säger i C. S.Lewis: A Life, om vi har ett öppet sinne — och ser med barnasinnets ögon— kommer vår upplevelse av Narniaböckerna att förändra och utvidga vår verklighetsuppfattning och vår förståelse av det heliga.