Det är fullt möjligt att främja och sympatisera med humanistisk forskning men ändå ifrågasätta reflexmässiga sanningar om dess uppgift. I den nyutkomna avhandlingen Folkhemmets styvbarn: Humanioras legitimitet i svensk kunskapspolitik 1935–1980 diskuterar idéhistorikern Hampus Östh Gustafsson humanioras plats i samhället och kunskapspolitiken under en händelserik period för högre utbildning. Boken borrar i en rad frågor och är ett gott exempel på hur en undersökning kan förena tradition och förnyelse. Den stödjer sig på och tar spjärn mot redan etablerad kunskap men ställer kritiska frågor om uttryck som humanister ibland använder slentrianmässigt. På en rad områden invänder Östh Gustafsson välgörande mot de beskrivningar som skapats om humaniora, ibland av humanisterna själva.

Humanioras position i det svenska välfärdssamhället utmanades redan före 1960- och 70-talens vänsterradikalisering och den nyliberala våg som svepte över universiteten mot seklets slut. Avhandlingen analyserar retoriken om ”humanioras kris” som präglat senaste decenniers debatter. Under 1930- och 40-talen förknippades naturvetenskaperna med socialistisk politik och marxism, medan humaniora associerades till ett borgerligt samhälle. Ur ett internationellt och historiskt perspektiv har humanistiska ämnen på universitetet framstått som mer politiskt konservativa, emellanåt kopplade till den nationalistiska motupplysningen, till skillnad från samhällsvetenskaperna som allierat sig med upplysningens politiskt progressiva krafter. Själva legitimitetsfrågan för humaniora och kunskapspolitiska debatter sorterar Östh Gustafsson på ett smidigt sätt, men det är vad som uppstår där emellan och vad som glider undan som suggererar.