Den gripande utställningen Om ni inte gillar det kan ni dra åt helvete. Ballets Suédois 1920–1925 på Dansmuseet i Stockholm har just avslutats. På grund av pandemin kunde färre besökare än planerat ta del av den. Som tur är finns det en välskriven och detaljerad utställningskatalog kvar att inspireras av. Därtill har museet gett ut en antologi med bidrag av forskare från många discipliner, Dansare, konstnärer, älskare. Ballets Suédois 1920–1925 (Arvinius + Orfeus).

Bakgrunden till utställningen är hundraårsjubileet av Svenska baletten, som grundades runt år 1920, i en tid av rörelse och förvandling. Första världskrigets slut gav upphov till experimentlusta. Bakom baletten fanns två människors konstnärliga vision och kärlek till varandra: Jean Börlin (1893–1930) och Rolf de Maré (1888–1964).

Börlin skrevs i unga år in i Operans balett­elevskola eftersom sång, dans och musicerande var hans passion. Idag skulle han beskrivas som queer. Konstvetaren John Potvin påpekar att det finlemmade hos Börlin blev en projektionsyta för beundran och förskräckelse. Rolf de Maré kom från en av Sveriges mest förmögna släkter och hade från födseln en förväntan på sig om att förvalta och driva jordbruket Hildesborg, som han ärvt av sina morföräldrar Walther och Wilhelmina von Hallwyl.

Via en gemensam bekant, konstnären Nils Dardel, lärde Börlin och de Maré känna varandra. Mötet blev startpunkten för ett intensivt och storslaget samarbete. Det fanns en kärlekshistoria också, som fick ett abrupt slut men ledde till livslång vänskap. Deras förhållande gav Börlin en trygghet som möjliggjorde att han vågade tacka nej till att arbeta på Operan i Stockholm och istället gå sin egen väg som dansare.

Vid den här tiden var operabaletten i Stockholm gammalmodig, dansarna fick mest agera statister. En rysk stjärnkoreo­graf, Michel Fokine, engagerades för att modernisera dansen. Breddningen låg i tiden, i Paris hade balett som konstform fått ett uppsving. Ryska baletten, som drevs av Serge Diaghilew, bjöd på färg, nya uttryck, sensualism och skapade rubriker i hela Europa. Var det möjligt att vara så modern inom den klassiska baletten utan att det blev en ny konstform?

Under ett år, 1920, skapade Jean Börlin i ett kreativt flow koreografier till nio nya balettverk i helt olika stilar. Inspirationen kom i huvudsak från Ryska baletten och det faktum att man bytte verksamhetsplats till just Paris. Europeiskt, modernt, klassiskt, med inslag av svensk folklore blandades i en brokig repertoar där man dansade pas de deux, spelade komedi och gav uttryck för dadaism och expressionism. Under de kommande fem åren uppförde kompaniet totalt 26 stycken egna produktioner där samtidsinfluenserna var centrala.

Konsthistorikern Charlotta Nordström beskriver balettens samarbete med modernistiska konstnärer och oviljan att acceptera en hierarkisk rangordning av olika konstformer. Uppsättningarna kom ofta att kallas tableaux vivants (levande tavlor) för sina direkta referenser till bildkons­ten och i det rikt illustrerade materialet som hon lyfter fram förefaller sambanden mellan dekorationsskisserna och baletterna både genomtänkta och våghalsiga.

Balettens produktioner var genreöverskridande. Under åren växte kritiken mot att det saknades dans i baletterna. Slående är också frånvaron av det skrivna ordet i arbetsmetoden. Man formulerade aldrig något konstnärligt manifest. Svenska baletten arbetade intuitivt och gav andra konstnärer både stor frihet och mycket pengar för artistiskt förverkligande.