Denna uppsats tar sin utgångspunkt i en problematiserande läsning av Edward Saids kritik av främst den västeuropeiska kulturens negativa representationer av framförallt den arabisk-islamska världen. Genom att ta fasta på teorins anti-essentialistiska grundpoäng ifrågasätts dess icke uttalade men effektiva tendens att återproducera en missvisande dikotomi. Endast ett sådant ifrågasättande kan på allvar öppna möjligheten att se bortom föreställningen om araberna som passiva och viljelösa offer. En analys av muslimska författares kritik av islambilden i europeiska skolböcker, jämförd med hur islam framställs i svenska historieläroböcker, visar att de senare är långt mer anti-orientalistiska än muslimernas egna islambild. Muslimerna och islam behandlas som historiska fenomen, styrda av samma sociala och ekonomiska faktorer som de som format de västeuropeiska samhällena. De muslimska författarnas kritik handlar dock om ett envist försök att ahistoriesera islam: en plädering för att den endast ska fattas i en teologisk/filosofiskt bemärkelse.