Uppsatsen utreder ifall det finns en möjlighet till kostnadsbesparingar genom att erbjuda en stor andel av den äldre befolkningen hjälpmedel. Dessa hjälpmedel är tänkta att ha i förebyggande syfte för att minska antalet höftfrakturer. Perspektivet för analysen är samhällsekonomiskt, det vill säga alla möjligheter till kostnadsbesparingar antas tillkomma samma aktör. En uppdelning mellan landsting och kommun görs med andra ord inte. I en cost-benefit kalkyl görs en uträkning på vilken nettoeffekt som uppnås på den samhälleliga välfärden genom att antalet höftfrakturer minskar.

En makroundersökning ligger till grund för de hjälpmedel som studeras. De två hjälpmedel som tas upp i rapporten är höftskyddsbyxan och rollatorn.

Resultatet visar att man vid en viss minskning av olycksfallsfrekvensen kan uppnå en positiv nettoeffekt på den samhälleliga välfärden. Utifrån undersökningar som har gjorts på reduceringen av olycksfall som användningen av hjälpmedel bidrar till, visar kalkylerna resultat på vilka kostnadsbesparingar som kan göras. I framräkningarna för de kommande 45 åren visas det hur dessa kostnadsbesparingar kontinuerligt kommer att öka i och med att den äldre andelen av befolkningen ökar.

Uppsatsen kan utgöra underlag för diskussion om huruvida vårdens organisation tjänar på att byta perspektiv från suboptimering av olika områden till mer långsiktiga samarbeten.