Denna vetenskapliga essä utforskar danslärares förhållande till kroppen, till smärta och fysiska förluster. Den diskuterar hur undervisningen påverkas och förändras på grund av skador och smärta. Undersökningen baseras dels på egna upplevelser, dels på intervjuer med danslärare med liknande erfarenheter. De teoretiska perspektiven hämtas främst från filosofer inom den fenomenologiska inriktningen, huvudsakligen Maurice Merleau-Ponty och andra som har tänkt i hans efterföljd och med utgångspunkt i hans teorier. Dessutom kommer texter av dansare och danslärare till tals när det gäller undervisning och förhållandet till kroppen som rörelse. För att komma närmare den mångbottnade smärtupplevelsen förs också en dialog med några verk inom bildkonst och litteratur. Resultatet visar att smärtupplevelsen är komplex och dubbeltydig för en danslärare. Vad gäller undervisningen kan det finnas sätt att arbeta med språk, med eleverna som centrum och med en justering av lärarrollen som gör att lärandet inte påverkas negativt utan tvärtom kan stärkas. Dock förefaller det finnas en gräns där de fysiska hindren blir så stora att det inte längre är möjligt att fortsätta undervisa.  

This scientific essay explores dance teachers’ relation to the body, to pain and physical losses. It discusses how teaching is affected and how it changes because of injuries and pain. The research is based on personal experience as well as on interviews with dance teachers with similar experiences. The theoretical perspectives come first and foremost from philosophers of the phenomenological school, mainly from Maurice Merleau-Ponty and others who have thought and written with his theories as a starting point. Moreover, writings by dancers and dance teachers concerning teaching and the relation to the body as movement are used. To come closer to the multi-dimensional experience of pain, a dialogue takes place with some works of art and literature. The result shows that the dance teacher’s experience of pain is complex and ambiguous. Regarding teaching, there can be ways to work with language, the pupils as centres and an adjustment of the role of the teacher which can prevent learning from being negatively affected. However, there seems to be a limit where the physical barriers become so great that it is no longer possible to continue teaching.