Denna uppsats behandlar den skattefinansierade Hälso- och Sjukvårdens ambitioner att, med befintliga resurser, kunna erbjuda en god Hälso- och Sjukvård. Beställarutförarmodellen är en modell med vilken offentliga organisationer försökt föra in ett marknadsorienterat synsätt i sina verksamheter. Modellen blev populär hos Sveriges landsting under en period då den skattefinansierade Hälso- och Sjukvården anklagades för att vara alltför kostnadskrävande i relation till vad den frambringade i form av Hälso- och Sjukvårdstjänster. Under den förhållandevis korta period modellen har varit i praktiskt bruk ute i landstingen, har två utvecklingar av den kunnat skönjas. Den ortodoxa Stockholmsmodellen, som betonar formalitet och konkurrens, samt Bohusmodellen som tar tydligt avsteg från Beställarutförarmodellens grundprinciper genom att framhålla samverkan och partnerskap som främsta attribut. Frågan är dock om modellen har efterlevts i praktiken då Sveriges landsting, femton år efter modellens initierande, står inför en ytterst bekymmersam ekonomisk situation. Skattefinansieringen räcker inte längre till för att kunna erbjuda en god Hälso- och Sjukvård och landstingen står vid ”vägs ände”.

Författarna har därför för avsikt att analysera och utvärdera om Beställarutförarmodellens försök till marknadstänkande efterlevs i praktiken. Detta sker genom en fallstudie av tre landsting som tillämpar Beställarutförarmodellen. De teorier som ligger till grund för undersökningen är Målstyrning och Nätverksmodellen, två teorier som representerar marknadstänkande. Utifrån undersökningen kan författarna identifiera svaret på den problemformulering som föreligger: Vilka faktorer i Beställarutförarmodellen har betydelse för ett ökat marknadstänkande inom Hälso- och Sjukvården?

Resultatet av de tre undersökta landstingen är att endast Stockholm följer Beställarutförarmodellens försök till marknadstänkande i någon vidare mening.