Under de senaste åren har betydelsen av aktiemarknaden i det närmsta fått en helt ny innebörd, speciellt i Sverige där ofantligt många privatpersoner är aktiesparare, antingen indirekt bland annat genom pensionssparande i fonder som placerar enorma summor pengar eller direkt genom personliga investeringar i specifika delägarrätter. Analytikerns roll är inte längre enbart ett privatekonomiskt intresse, utan har nu övergått till att bli en mer samhällsekonomisk angelägenhet. Dessa analytiker baserar sina rekommendationer på olika värderingar som görs utifrån teoretiska analysverktyg, frågan är hur pass träffsäkra dessa verktyg verkligen är.

Denna studie undersöker denna träffsäkerhet genom att pröva några av de av analytikerna mest vedertagna värderingsmodellerna under en högkonjunktur och en lågkonjunktur. Då dessa två extrema ekonomiska lägen är de som enligt oss borde generera störst avvikelser från de faktiska börskurserna i förhållande till de teoretiskt motiverade kurserna, har även ett år som är att betrakta som ett konjunkturellt mellanläge inkluderats.

Resultatet som erhållits har visat att det inte finns någon enskild teori som med någon större form av säkerhet kan precisera ett korrekt värde av en aktie. Vissa modeller har dock över de olika konjunkturerna konsekvent genererat riktkurser som sammanfaller mer med rådande börskurser än andra. Den ultimata slutsatsen av denna studie är att oberoende av vilken konjunktur ekonomin befinner sig i erhålls ett bättre resultat beroende på hur mycket information som inkluderas i analysen. Det vill säga att ju fler analyser som genomförs och ju fler modeller som används, desto mer kommer den framräknade riktkursen att sammanfalla med rådande börskurs; ett bevis för att dessa modeller faktiskt implementeras på en större skala på aktiemarknaden. Huruvida det går att tjäna pengar på analyserna eller inte beror på två individers sunda förnuft gällande de antaganden som görs och tolkande av denna information: analytikerns och placerarens.