Denna uppsats syftar till att undersöka strömningarna i diskursen kring hur den svenska staten bör organisera sitt anti-diskrimineringsarbete. Teoretiska utgångspunkter och använda teorier är makt, diskriminering, grupp, diskursteori, intersektionalitet och författarnas eget begrepp för att benämna motståndarna till intersektionalitet; särsektionalitet. Metoden bygger på den anglosaxiska diskursteorin genom en identifikation av tre teman byggda på teorierna. Uppsatsen tar avstamp i SOU 2006:22 En sammanhållen diskrimineringslagstiftning Slutbetänkande av Diskrimineringskommittén och låter sju huvudaktörer komma till tals. Genom dessa aktörer identifieras två huvuddiskurser; en delvis intersektionell diskurs som är för en sammanslagning och en särsektionell diskurs som är mot en sammanslagning. Uppsatsen slutsats är att förståelsen för intersektionalitet bland berörda aktörer är väldigt låg och att en sammanslagning av ombudsmännen i dagsläget därmed inte skulle uppfylla det intersektionella syftet flera aktörer verkar förespråka.