De stora läkemedelsbolagen har sedan mitten på 1990-talet fått en ökad press på att optimera sina försörjningskedjor på grund av att patent på olika mediciner gått ut. När patentet gått ut kan generiska konkurrenter börja sälja liknande mediciner, de kan sälja dem till lägre pris eftersom de inte har forsknings och utvecklingskostnader att täcka. AstraZeneca tog i slutet av 1990-talet beslutet att implementera en ny strategi för deras försörjningskedja i deras produktion. Detta gjordes för att sänka deras produktionskostnader för att kunna konkurrera mot generiska konkurrenter. En konsultfirma togs in och Demand Driven Supply (DDS) implementerades. Syftet med denna uppsats är att definiera Demand Driven Supply och att utvärdera om denna implementering gett de resultat som eftersträvades. Vi presenterar en teoretisk referensram som behövs för att få en förståelse över de metoder och verktyg som behövs för att optimera varuförsörjningskedjan och därigenom kunna sänka kostnaderna. Dessa teorier står till grund för den implementering som skedde hos AstraZeneca. Den huvudsakliga anledningen till att DDS implementerades var att AstraZeneca ville gå mot sugande produktionsstyrning för att därmed korta ledtiden, sänka kostnader och sänka kapitalbindningen och höja marginalerna på sin försäljning för att få kapital till att återinvestera i företaget.