Under en längre tid har humanistisk ämnesfördjupning på universiteten fått konkurrens av olika sorters post-teorier och tvärvetenskapliga perspektiv. Historisk tonvikt och poetik har i många fall ersatts av humanistisk teoribildning. Humanioras roll har allt oftare blivit att ifrågasätta och granska ”sanningar” och applicera kritiska perspektiv. Händelserna vid Skolverket illustrerar två fenomen som har de humanistiska disciplinernas expansion och förändring som underlag. Å ena sidan dekonstruktionen av makt, kön, sanningsanspråk och historieskrivning som nu tar sig uttryck i kursplanerna. Å andra sidan vad som kan ske när post-teorin vandrar ut från universiteten och in på myndigheter och därmed berövas sitt välbehövliga sammanhang. Inom ramen för det akademiska samtalet kan ståndpunkter dras för långt men det existerar en kritisk massa som utgör motvikt. Ett universitet förmedlar inte till skillnad från många andra myndigheter rekommendationer eller entydiga resultat – lärosäten består av heterogena forskarröster. Den intellektuella kultur som finns vid universiteten är väsensskild från myndighetsarbete. 

När kritiska perspektiv institutionaliseras och får frodas utan korrektiv i form av akademisk granskning förvandlas infallsvinklar lätt till sanningar. Post-teorins förtjänster och intellektuella bidrag bör inte förväxlas med förmågan att få saker uträttade enligt övertygelse