För några år sedan läste jag boken Tyst. De introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns (2013) av den amerikanska juristen och författaren Susan Cain. Där diskuteras varför introversion, liksom de näraliggande egenskaperna känslighet, allvarsamhet och blyghet, har blivit ett andra klassens personlighetsdrag. Det extroverta idealet, som hon menar är förhärskande i västvärlden, bygger på värderingar om att den ideala människan är sällskaplig och trivs i strålkastarljuset. Att agera socialt dominant är numera liktydigt med att vara framgångsrik.

Susan Cains iakttagelser får en fördjupad betydelse i anslutning till begreppet ”det offentliga samtalet”. Hur påverkas samtalen i offentligheten om det tvärsäkra sättet att prata bedöms som mer sympatiskt än det trevande, trots att det inte finns någon bevisad korrelation mellan bestämda svar och goda idéer? Att framföra tydliga budskap med självförtroende har blivit det förväntade sättet att vara på, för att få offentligt genomslag. En mer försynt inställning uppfattas som socialt osäker och lite problematisk eftersom det modesta – till skillnad från det omedelbara – kan behöva tolkas.