Utvecklingen går mot att företags andel immateriella tillgångar av de totala tillgångarna ökar och därmed dess betydelse. Immateriella tillgångar saknar fysisk substans och uppfattas som svårbedömda vid värdering. Frågan hur dessa svårbedömda tillgångar ska värderas och om de överhuvudtaget ska aktiveras i balansräkningen har diskuterats livligt de senaste åren. Vissa anser att immateriella tillgångar bör redovisas i balansräkningen för att ge en rättvisande bild av företaget och att modeller bör utvecklas vidare för att möjliggöra en aktivering av tillgångarna. Andra anser att en aktivering kan vara ofördelaktigt för företaget, exempelvis har det i ett experiment framkommit att redovisning av immateriella tillgångar ses som en svaghet.

Skivbolag bygger sin verksamhet till stor del på immateriella tillgångar. Det faktum att skivbolag har monopol på sitt inspelade material och att utrymme för egna bedömningar finns vad det gäller värdering av tillgångar gör dessa intressanta att undersöka.

Studiens syfte är att beskriva redovisningspolicys för skivbolagens unika immateriella tillgångar musikkataloger och skivkontrakt samt om det finns skillnader mellan dem. Undersökningsobjekten är EMI, Bertelsmann, Universal, Edel, Warner, Univision och Sony. Studien har en kvalitativ ansats och utgår till störst del från sekundär data då bolagens årsredovisningar undersöks.

Författarna har kommit fram till att skivbolagen generellt är försiktiga vid aktivering och värdering av musikkataloger och skivkontrakt. Den tillgång som aktiveras av alla bolag samt anses vara den viktigaste är musikkataloger. Aktiverings- och värderingspolicys skiljer sig i övrigt mer eller mindre mellan bolagen. Bland annat är det endast tre bolag som aktiverar hela skivkontrakt, tre bolag som aktiverar förskott till artister och ett som aktiverar utgifter för mastertapes (inspelningskostnader).