Bankkrisen under det tidiga 1990-talet resulterade i en instabilitet i den Svenska ekonomin som gjorde det nödvändigt för regeringen att träda in med kraftiga åtgärder.
Bakgrunden till denna kris kan bland annat spåras till den avreglering som genomfördes 1985 då taket på bankernas kreditexpansion togs bort. Detta arbete undersöker hur regleringen har utvecklats efter krisen samt hur effektiv denna utveckling är i förhindrandet av framtida kriser.
Den teoretiska utgångspunkten för arbetet är en undersökning som genomfördes strax efter krisens slut av Jonathan R. Macey som i fem principer beskriver hur en framtida reglering bör se ut. Dessutom utgör det nya regelverk som håller på att implementeras vid namn Basel II en del av teorin. Dessa teorier ställs mot resultatet av intervjuer som genomförts med en av de Svenska storbankerna samt Finansinspektionen. Resultatet av dessa intervjuer visar att det nya regelverket kommer att ha en stor inverkan på bankernas verksamhet samt i vissa drag återspeglar de principer som framförs av Macey.
De viktigaste slutsatserna i undersökningen är att den viktigaste förändringen i reglering kommer i och med Basel II:s nya metoder för att beräkna kapitaltäckning där man även tar hänsyn till den faktiska riskportfölj som bankerna innehar. Detta resulterar i att bankerna på ett nytt sätt kan kvantifiera sina risker och därmed i större utsträckning kan kontrollera och förebygga dem. Vidare så är den utveckling som skett och sker inom Finansinspektionen av avgörande betydelse för att tillsynsarbetet ska fungera som en stödfunktion för bankerna snarare än en belastning.