Vi har undersökt hur Sveriges Radios nyhetsprogram Ekot och Svenska Dagbladet resonerar kring sin egen roll i en alltmer sensationalistisk och hårdför kriminaljournalistik. Vi har genomfört en kvalitativ intervjuundersökning där vi intervjuat Staffan Sillén, ansvarig utgivare på Ekot, samt Mats-Erik Nilsson, redaktionschef och ställföreträdande ansvarig utgivare på Svenska Dagbladet. I intervjuerna har vi tagit utgångspunkt i hur de båda medierna valde att rapportera om den så kallade Hagamannen, som den 19 juli dömdes till 14 års fängelse för ett flertal våldtäkter och mordförsök. Vidare har vi ställt allmänna frågor om hur man resonerar kring namnpublicering av brottslingar och sitt eget och andra mediers ansvar och roll vad gäller kriminalrapporteringen och konsekvenserna av den snedvridna bild som forskningen pekar på att medierna presenterar.

I vår uppsats har vi haft Ester Pollacks kontextuella konstruktivism som teoretisk utgångspunkt. Vi har även använt oss av Ester Pollacks kultiveringsteori i analyserna av intervjuerna.

Vår undersökning visar att Ekot har en mer restriktiv etisk linje där man med hänsyn till brottslingars anhöriga i ytterst få fall väljer att gå ut med namn på brottslingar och brottsmisstänkta. I fallet Hagamannen valde man att avstå publicering med hänvisning just till att han har barn. Svenska Dagbladet valde att publicera Hagamannens namn redan när han blev åtalad med hänvisning till det stora allmänintresset, och Mats-Erik Nilsson säger att man aldrig resonerar kring brottslingars anhöriga när man tar beslut om namnpublicering.

Både Svenska Dagbladet och Ekot säger att den allmänna mediebilden är snedvriden vad gäller brottslighet, Ekot har dock en mer genomtänkt och etisk linje vad gäller den egna rapporteringen och ger exempel på reportage där de sökt nyansera och seriöst undersöka bilden av brottsligheten. Svenska Dagbladet både medger att den egna rapporteringen bidrar till att folk är rädda och får en felaktig bild av brottsligheten samtidigt som man motiverar sin rapportering av exempelvis Hagamannen. I vår uppsats har vi Utifrån vår teori och den forskning vi presenterar drar vi slutsatsen att Svenska Dagbladets resonemang och den bevakning vi tittat på dels går stick i stäv med de etiska spelreglerna för press,radio och TV, dels kan bidra till en syn på brott och brottslingar som kan få många negativa konsekvenser. Vidare är det slående att Ekot som är en del av public service-radio och Svenska Dagbladet som är en kommersiell tidning har så olika syn på journalistisk etik och allmänintresse.