Demonstrationsfriheten i Sverige är en frihet som omfattar alla. Regeringsformen lyder enligt följande. “Var och en är tillförsäkrad, [...] 4 demonstrationsfrihet: frihet att anordna och delta i demonstrationer på allmän plats, [...]” Demonstrationsfriheten fastställs även i den europeiska konventionen för mänskliga rättigheter, vilket införts i regeringsformen. Demonstrationsfriheten är därmed inte endast en medborgerlig rättighet. Rätten att demonstrera är dock inte absolut. Giltiga grunder för inskränkande av demonstrationsfriheten är flera. I Europakonventionen fastställs det att fri- och rättigheterna i konventionen får begränsas i den mån de är godtagbara i ett “demokratiskt samhälle”, samt att dessa begränsningar ska framgå i nationell lag. Genom europeisk praxis och publiceringar från europadomstolen kan vi konstatera att dessa begränsningar endast får tillämpas när myndigheter uttömt sina resurser. Syftet med detta är att myndigheterna skall garantera ett fredligt utövande av alla fri- och rättigheter vilka föreskrivs i Europakonventionen. Här blir det då tydligt att garanten för fri- och rättigheterna är staten. Positiva och negativa rättigheter åläggs staten. Staten ska skapa ett skydd för utövandet mellan människor, samtidigt ska staten begränsa sig själv genom att inte begränsa utövandet av de föreskrivna fri- och rättigheter annat än vad som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle.