An inquiry into the post-war European aesthetic and political landscape should take the international organization Unesco’s colour reproductions and travelling exhibitions of paintings into consideration. In these, the organization implements André Malraux’ idea of the “imaginary museum” as a framework for a future cosmopolitical, aesthetic (and utopian) community. During the late 1940’s, the Swedish government also discusses the need for raising an “aesthetic awareness” amongst their citizens as a consequence to a poor knowledge in the fine arts. In short, there is a poor developed sensibility amongst the Swedish people. An aesthetic (re)shaping has political consequences since it concerns the sensibility of the political subject and his or hers ability to partake in a political order. The issue at hand is how these re-shapings are constituted and further developed, i.e. how these create new ways of sensing and new forms for the political subject. Or, in the stance of Unesco: the cosmopolitical subject.

The international organization Unesco has its roots in the early 20th century. The making of the organization – both its birth and bureaucratic constitution – coincides with an emergent information society. Radio, colour-photography, television and film all defy boundaries in some way. These media re-organized time, space and perception, changing the awareness of the other. These media linked the world together in the following logic: same time, but different place. The work that Unesco undertook came to revolve around these media and this logic, especially since Unesco furthered Malraux’s imaginary museum. Unesco’s constitution describes the origins of conflict as residing in man’s mind and promotes the free flow of ideas by word and image. New media would act in an enlightening way and play a significant role in making the organizations dream of a global unity come true. This thesis describes art’s function in Unesco’s attempt to bring this utopia to life.

En undersökning av efterkrigstidens estetiska och politiska landskap bör ta hänsyn till den internationella organisationen Unesco:s kataloger och vandringsutställningar med färgreproduktioner. Organisationen implementerar i dessa André Malrauxs ”imaginära museum” som en tankemodell för en framtida kosmopoltisk, estetisk (och utopisk) gemenskap. Under det sena 1940-talet diskuteras också i Sverige behovet av ”estetisk fostran” som en konsekvens av en estetisk obildning, en illa utvecklad sensibilitet hos det svenska folket. En estetisk (om)bildning har en politisk innebörd såtillvida att det rör det politiska subjektets förnimmande och hans eller hennes förmåga att vara delaktig i en politisk ordning. Frågan är hur ovan nämnda ombildningar konstitueras och utvecklas, hur dessa kan alstra nya sätt att förnimma eller ge upphov till nya former för den politiska subjektiviteten. Eller för Unesco:s räkning: den kosmopolitiska subjektiviteten.

Den internationella organisationen Unesco har rötter i det tidiga 1900-talet. Organisationens konstitution – dess födelse och författning – sammanfaller med ett framväxande informationssamhälle. Radion, färgfotografiet, televisionen och filmen trotsar på olika sätt gränser. Den omordning av tid, rum och perception som dessa medier medgav, gav en ny medvetenhet om den andre. Medierna knöt samman världen enligt logiken: samtidigt, men på olika platser. Unesco:s arbete kom på olika sätt att kretsa kring dessa medier och denna logik, särskilt som man vidareutvecklade Malrauxs imaginära museum. Unesco:s konstitution beskriver konflikters inre härkomst och uttrycker en vilja att låta idéer flöda fritt över nationsgränser med hjälp av ord och bild. De nya medierna kunde verka upplysande och skulle spela en framträdande roll i organisationens förverkligande av sin dröm om en världspolitisk enhet. Denna uppsats beskriver konstens plats i Unesco:s försök att förverkliga denna utopi.