This essay focuses on the digitalization of art canonisation in the game Animal Crossing: New Horizons (Nintendo/Nintendo EPD, 2020). Furthermore, the purpose of this essay is to understand which artworks the game incorporates in its museum, as well as how the player can interact with the artworks in question. Bolter and Grusin's remediation theory are thoroughly explored through the material, as well as the maintaining of norms through representation. The conclusion is that the game allows the player to interact restrictedly with the art in the museum, but is allowed more freedom outside of it. However, the restricted interaction is strongly incorporating known norms of how to behave and interact with the museum as an institution. These norms are also applicable in situ – outside of the museum's pixelated world. The aura of the artworks is compromised through the notion that the player can obtain any number of original artworks. Still, the originality and aura of the artworks are secured through the institutionalised environment in the museum.

Uppsatsen behandlar digitaliserad konsts kanonisering i spelet Animal Crossing: New Horizons (Nintendo/Nintendo EPD, 2020). Uppsatsens syften är att analysera vilka konstverk som spelet integrerar i sitt museum och hur dessa verk kategoriseras, samt hur spelaren kan interagera med konstverken. Bolter och Grusins remedieringsteorier behandlas utifrån denna frågeställning med fokus på digitalisering och konstrepresentation. Slutsatsen är att spelarens interaktion med konstverken på det digitala museet är begränsad, men att spelaren får mer frihet i spelets andra miljöer. Således följs etablerade konventioner kring hur besökaren på ett museum ska bete sig. Konstverkens aura förändras då spelaren kan inneha hur många originalverk som helst. Trots denna omdefinierade aura stärks däremot verkens originalitet av museets institutionaliserade och auktoritära presentation.