Uppsatsen handlar om barns kreativa skapande i ateljén och hur vi kan förstå och förhålla oss till kreativitet som fenomen och begrepp i en förskolekontext. Den gestaltande delen beskriver en situation som belyser barns olika sätt att närma sig skapande verksamhet och svårigheten att välja ett pedagogiskt förhållningssätt som passar hela gruppen. Huvudfrågan handlar om hur jag hittar balansen mellan ett ledande och planerat pedagogiskt förhållningssätt och ett som är mera följsamt och spontant med hänsyn till barns olika behov och förutsättningar i kreativt skapande. Syftet med uppsatsen är att med stöd av olika teorier om kreativitet, lek, undervisning, läroplansmålen och Reggio Emilias pedagogiska filosofi undersöka kreativitet och skapande och olika pedagogiska strategier i förhållande till detta. Metoden är ett reflekterande essäskrivande utifrån berättelsens dilemma och mina egna erfarenheter.

I den reflekterande delen tas olika definitioner av kreativitetsbegreppet upp och jämförs sinsemellan, samt olika sätt på vilka kreativitet bedöms och värderas på individ- och gruppnivå. Med avstamp i Reggio Emilias pedagogiska filosofi och läroplanen för förskolan diskuteras begreppen undervisning kontra lek, och miljön som den tredje pedagogen. Slutsatsen blir att barngruppens sammansättning och dynamik spelar en viktig roll tillsammans med pedagogens intentioner och miljöns utformning, och att ett ledande pedagogiskt förhållningssätt i vissa fall kan vara nödvändigt för barns kreativa skapande men att utrymme måste ges för barnens lek och egna idéer.