Kan man tänka sig att det finns alternativa bildningsvägar och andra kulturella möjligheter utanför centrum som utgår från periferins egna resurser och som inte behöver värderas efter centrums normer? Kan centrum lära sig något av periferin? Eller är kulturen och den kritiska diskussionen reglerad av centristiska normer för vad som anses som värdefullt och korrekt?

(Abstract av bokens innehåll)