Denna studie ämnar till att undersöka relationen mellan sociala medier och känslan av ensamhet ur ett medie- och kommunikationsvetenskapligt perspektiv. Utifrån teorier om fenomenologi och media affordance har fyra kvinnliga ungdomar intervjuats i syfte att få en djupare förståelse för vilken effekt olika sociala mediekanaler har på känslan av ensamhet och gemenskap. Med hänsyn till att studien inföll under samma period som Covid-19 pandemin avser även studien ur ett bredare perspektiv uppmärksamma hur sådana samhällskriser tenderar påverka upplevelsen av sociala medier och dess effekter.

Studiens resultat visar på en genomgående ambivalens i förhållningssättet till sociala medier som upplevs ha både positiva och negativa effekter beroende på sinnestillstånd, sammanhang och dess användning. Sociala medier ses i allmänhet som ett användbart verktyg för att förbättra vänskapsrelationer och främja en känsla av gemenskap. Samtidigt upplevs sociala medier skapa en inre stress, ångest och ensamhetskänslor. Det visade sig att de positiva aspekterna associerades till snapchat och messenger som erbjuder direktkommunikation mellan en eller flera människor, medan de negativa aspekterna var starkt förknippat med funktionen att scrolla flödet på instagram. Intressant var dock att de negativa effekter som sociala medier i normalfallet upplevdes medföra tenderade minska under Covid-19 pandemin. Studien visar att sociala medier förstärkte känslan av gemenskap och mildrade känslan av ensamhet under pandemin.