By using the scientific essay and modern hermeneutic understanding as method the essay Musical performance, a space of magic examines the mental and physical room for musical performance. The focus is, as the title reveals, the sense of a higher state of interconnection which can occur between the performing artist and audience. The essay examines the musical performance as a collective act; seeing both the performer and the audience's as maneuvering actors in the room. The performance is understood as an act together.

The theoretical reflection of this scientific essay is largely based on the concept of play defined by Johan Huizinga. For an understanding of knowledge in action, practical knowledge, the essay investigate the concept of fronesis defined by Aristotle. For an understanding of collective knowledge about sensory experience, the essay search understanding in Jonna Bornemark's thoughts on a concept of judgment understood as a framework for quality built from within a practice by its actors. The essay also discusses John Dewey's thoughts on the creative process and collects experience from literature on improvisational music.

The essay contributes from a hermeneutic understanding with an experience based reflection and offer the reader a ground for continued scientific reflection on professional knowledge in music performance.

Musikframförandets magiska rum – Ett rum för handling tillsammans bortom vardaglig verklighet är en vetenskaplig essä vilken undersöker rummet kring det musikaliska framförandet. Fokus är som titeln avslöjar den känsla av högre sammanlänkning bortom verklighet vilken kan infinna sig i mötet mellan utövare och publik.   

Essäns syfte är att undersöka handlingsutrymmet i detta mentala mötesrum utifrån skeenden i fysiska rum för framförande. Uppsatsen undersöker scenframförandet som en kollektiv, kreativ handling innefattande både den utövande artistens handlande och publikens handlande i rummet. Utifrån denna position förstås framförandet som ett handlande tillsammans.

Essäns teoretiska reflektion utgår till stor del från begreppet lek definierat av Johan Huizinga. För förståelse av kunskap i handling, praktisk kunskap går uppsatsen till Aristoteles och hans begrepp fronesis, praktisk klokhet. För förståelse av kollektiva tankar om sinnlig erfarenhet undersöker essän sin gestaltning utifrån Jonna Bornemarks tankar om ett omdömesbegrepp förstått som ett ramverk för förståelse av kvalitet byggt inifrån en praktik. Essän diskuterar även John Deweys tankar om den kreativa processen som ett parallellt görande och genomgående samt hämtar erfarenhetsstoff ur litteratur om improvisationsmusik.

Essäns metod är dels den vetenskapliga essän som skrivform i sig. Ett dialektiska pendlande mellan erfarenhetsbaserat och teoretiskt understött reflekterande. Reflektionen utgår i grunden från modern hermeneutisk filosofi och dess syn på förståelse som sammansmältningar av förståelsehorisonter vilket sker genom framläggning och främmandegörande av tidigare förståelse.

Essän bidrar ur hermeneutisk förståelse med sin framläggning som en möjlig främmandegörare av förståelse och avser att bidra med en erfarenhetsreflektion i fortsatt vetenskaplig reflektion kring yrkeskunskap inom musikframförande.