Increasing evidence of anthropogenic climate change and the recognition that warming is likely to go beyond 2°C raises the need for responses that help people cope with the anticipated changes. The rise of attention to so-called climate adaptation on political agendas at the local, national and international scale has come about with a hastily growing field of academic knowledge production. But while adaptation choices are inherently political, adaptation has been largely considered a ‘problem free’ process and ‘tame’ challenge; only a relatively small strand of scholarly work engages in critical enquiry into the idea of adaptation, the discursive practices through which it is imagined, and related questions of power and politics.

Responding to calls for more attention to the socio-political dimensions of adaptation and for conceptually embedded research, this thesis investigates the creation, interpretation and use of adaptation as a concept in research, policy and practice. Drawing on Poststructuralist Discourse Theory and the so-called Logics of Critical Explanation in particular, it develops a perspective through which the politics of adaptation can be investigated in a theoretically and methodologically consistent and transparent manner. Through a close analysis of official adaptation discourses at the international level, the EU level, and the national level in Germany, the thesis enquires into the discursive practices around adaptation responses and what these different discourses open up or limit in terms of broader implications for political action.

The contributions of the thesis are empirical, methodological and conceptual. In addition to providing critical insights into contemporary understandings of adaptation, including revealing some depoliticising ‘building blocks’ in conventional adaptation discourses, the thesis makes two important conceptual contributions to the growing field of critical adaptation studies: (1) It suggests that the increasing interconnectedness between people and places makes it impossible to know whether adaptation efforts undertaken have in reality reduced net vulnerability or simply shuffled vulnerability across the board. Ignoring the potential for such redistributive effects can have significant consequences in practice and will likely lead to unsustainable and, in the long run, maladaptive outcomes. (2) It argues that non-rational and affective dimensions are vital to the emergence of adaptation responses and that paying attention to them is important if critical scholarship is to understand and intervene in the persistence of techno-managerial approaches to adaptation. Furthermore, to the field of critical policy studies this thesis makes a methodological contribution by developing a new analytical framework for poststructuralist policy analysis.

Vi ser allt starkare bevis på att de antropogena klimatförändringarna, trots internationella ansträngningar att begränsa utsläppen av växthusgaser, troligen kommer att överstiga tvågradersmålet. Detta kommer att leda till omfattande förändringar av vår livsmiljö, vilket i sin tur kommer att kräva betydande åtgärder för anpassning. Intresset för klimatanpassning har ökat på lokala, nationella och internationella politiska dagordningar, samtidigt som forskningen på området har intensifierats. Men trots att besluten om implementering av specifika åtgärder i grunden är politiska, har klimatanpassningen ofta betraktats som en ”problemfri” process, eller en ”tam” utmaning. Hittills har endast en relativt liten del av forskningen analyserat den pågående debatten om anpassningen, samt hur de dominerande diskurserna och de föreslagna lösningarna är sammanlänkade med frågor om makt och politik.

Den här avhandlingen sätter de socio-politiska dimensionerna av klimatanpassningen i fokus och undersöker empiriskt och teoretiskt hur själva fenomenet ”klimatanpassning” uppstår, tolkas och används som ett begrepp inom forskning, politik och praktik. Med avstamp i poststrukturalistisk diskursteori – och i synnerhet det så kallade logikperspektivet (även kallat Logics of Critical Explanation, eller the logics approach)– vidareutvecklas här ett analytiskt ramverk som syftar till att undersöka anpassningspolitiken på ett konsekvent och transparent sätt. Med utgångspunkt i empiriska analyser av officiella anpassningsdiskurser på internationell nivå, europeisk nivå (EU) och nationell nivå i Tyskland undersöks hur olika diskursiva logiker möjliggör eller begränsar förutsättningarna för politiskt handlande.

Avhandlingens bidrag är alltså såväl empiriska som begreppsliga och metodologiska. Empiriskt bidrar den med kritiska insikter och visar hur de vanligast förekommande samtida anpassningsdiskurserna innehåller viktiga avpolitiserande aspekter (till exempel genom att inkorporeras i en nyliberal marknadsdiskurs). Dess viktigaste teoretiska bidrag till det växande fältet av kritiska anpassningsstudier är för det första en diskussion om hur den ökande sammankopplingen mellan människor och platser gör det omöjligt att veta om arbetet för anpassning på specifika platser verkligen minskar den totala sårbarheten eller om det bara förflyttar sårbarheten någon annanstans. Att bortse från sådana omfördelningseffekter kan få betydande konsekvenser och kommer troligen att leda till ohållbara strategier – och därmed i längden till missanpassning snarare än anpassning. För det andra visar avhandlingen att icke-rationella och affektiva (känsloladdade) dimensioner är centrala i anpassningspolitiken och att det är viktigt att vara uppmärksam på dem för att förstå och förändra de nuvarande teknik- och managementorienterade anpassningsstrategierna. Avhandlingen bidrar även med metodologiska insikter till forskningsfältet ”kritiska policystudier” genom att utveckla ett nytt analytiskt ramverk för poststrukturalistisk policyanalys.