Alla sakprosatexter är multimodala, och denna artikel diskuterar relationen mellan sakprosaforskning och multimodalitetsforskning. Artikeln adresserar två frågor: Hur kan forskning om multimodalitet och sakprosa stimulera varandra? och Hur förhåller sig nordisk sakprosaforskning till en vidare multimodal forskningstradition? För att besvara dessa frågor tecknar artikeln multimodalitetstraditionens utveckling samt härleder sakprosabegreppets ursprung. I ljuset av såväl äldre som nutida sakprosaforskning argumenterar artikeln för att sakprosabegreppets multimodala potential huvudsakligen ligger i förledet sak eftersom det riktar ljuset mot textens roll som ett yttrande om verkligheten inom en institution. Således argumenterar artikeln att samspelet mellan verbalspråket och andra semiotiska resurser bör stå i centrum vid studiet av sakprosa, oberoende av om det handlar om ett samspel mellan verbalspråk och t.ex. visuella, rumsliga eller auditiva resurser. Detta pekar slutligen på nödvändigheten i att uppmärksamma hur olika affordanser – dvs. möjligheter och begränsningar – i olika semiotiska material används i olika kontexter. Därmed blir också efterledet prosa relevant, eftersom de riktar uppmärksamheten mot kvaliteter i uttrycket.