Denna vetenskapliga essä handlar om ett, från pedagogens perspektiv, egenupplevt utvecklingssamtal och de bedömningar av barnet som sker inom ramen för detta samt de olika ageranden såväl som alternativa ageranden vilka är och kunde ha blivit möjliga under detta samtal. Utvecklingssamtalet på förskolan är ett institutionellt samtal med ett specifikt syfte att avhandla barnet och ska även resultera i en vidare utveckling för barnet. Bedömning (utvärdering, granskning, utveckling) på förskolan ska i enlighet med de senaste läroplanerna göras på själva verksamheten samt pedagoger och miljö, inte på barnen. Trots detta, menar denna essä, görs bedömning av barnen. Utifrån diskursteori samt hermeneutik reflekterar denna essä kring frågan hur barnens bedöms inom ramen för utvecklingssamtalet, hur olika tolkningar av utvecklingssamtalet påverkar samt vad ett bra utvecklingssamtal kan vara. Å ena sidan finns en nedskriven diskurs inom vilken verksamheten bedöms och godkänns. Å andra sidan finns en muntlig version där barnet bedöms och där man på detta sätt anpassar sig efter en normalitet. Utvecklingssamtalet och pedagogen styrs av flera olika diskurser och åligganden. Då den nedskrivna officiella pappersversionen i denna essä inte räcker till för att svara på vårdnadshavarnas fråga om barnets normalitet frångås mallen vilket skapar en osäkerhet men också ger möjlighet till en annan dynamik i samtalet såväl som nya möjligheter för hur utvecklingssamtalet kan gå vidare. Hermeneutiken och filosofen Bornemark ger eventuella svar på hur dessa två världar kan närma sig varandra mot en mer öppen och unik väg framåt med hjälp av samtalet, fråga – svar samt den egna subjektiviteten i den professionella rollen på förskolan.