Den här uppsatsen belyser den svenska nationalismens uttrycksformer, så som de framgår av Stockholmstidningarna Dagligt Allehanda, Inrikes Tidningar och Stockholms Posten i mars 1805. Nationalismen undersöks huvudsakligen utifrån Michael Billigs teorier om banal nationalism, vilket syftar till oreflekterade, vardagliga attityder som skiljer mellan ”oss” och ”dem” och formar en nationell gemenskap.

Undersökningens sidospår är att reda ut vilket förhållningssätt till Finland som förekom i de tre tidningarna. Finlandsfrågans relevans är tydlig inte minst med tanke på den bristfälliga militära viljan att försvara det svenska rikets östra rikshalva under finska kriget 1808–1809.

Undersökningen visar att flera tecken på banal nationalism förekommer, trots att nationerna som politisk-juridisk samhällsform etablerades i Europa först långt senare. De mest framträdande dragen är (1) upprepandet av epitetet ”kongl.” i samband med platser, institutioner och titlar, (2) ett särskiljande gentemot Finland, som trots att det officiellt sett är en del av riket vid den här tiden, ställvis betraktas som ett främmande land, (3) adjektivet ”swensk” som är synonymt med inhemsk, och ur ett merkantilistiskt perspektiv får en positiv innebörd, (4) stereotypisering av ”dem” (i synnerhet fransmän) i förhållande till ”oss” (svenskar), och (5) deiktiska uttryck som refererar till och tar för givet att läsaren känner till att kontexten för annonser är Stockholm, vilket här betraktas som en föregångare till nationell deixis.

Av resultaten dras slutsatsen att nationalismen antar banala uttrycksformer redan innan nationalstaten är formerad. Michael Billigs tes är att nationalismen i ett första stadium är hård, för att sedan bli banal och alldaglig, medan min uppsats söker visa på att den hårda nationalismen likväl föregås av banal nationalism. Beträffande Finland är slutsatsen att det redan 1805 betraktades som en egen nation i kraft av språklig och geografisk gemenskap, trots att det hörde till Sverige.