Denna text visar att när Deleuze 1964 publicerar Proust och tecknen är detta en anmärkningsvärd händelse, inte bara därför att det är hans första avvikelse från filosofihistorien till förmån för konsten, utan också för att Deleuze i själva verket är en av de allra första att föra in Proust på Sorbonne. Detta tycks med andra ord förstärka en redan etablerad bild av Deleuze som en enstöring som framför allt rör sig i tänkandets utmarker och bland filosofihistoriens undantag. Men trots sin faktiska särart uppstår Proust och tecknen inte alls i något tomrum. Tvärtom går det att spåra ett antal mindre sammanhang som Deleuzes arbete om Proust ingår i. Två exempel på sådana yttre sammanhang är le nouveau roman, med författare som Alain Robbe-Grillet och Nathalie Sarraute, och Maurice Merleau-Ponty: Robbe-Grillet och Sarraute är i högsta grad delaktiga i en komplicerande omvärdering av Prousts betydelse för den samtida romankonsten, under det att Merleau-Ponty från början till slut gång på gång vänder sig till Proust för att utveckla och klargöra förhållandet mellan språk, uttryck, erfarenhet och värld. Deleuzes arbete griper in i och förlänger ett genom dessa ännu bara gryende återupprättande av Proust som en både litterär och filosofisk angelägenhet: Proust som namnet på ett tänkande i egen rätt. Proust och tecknen har dock inte bara del i en mer eller mindre tidsenlig yttre rörelse utan skapar också ett sammanhang inom Deleuzes verk: först och främst som den första monografin i en andra serie som genomlöper och kompletterar den filosofishistoriska serie ur vilken den stiger fram; men också, och kanske framför allt, som ett alldeles avgörande led i striden mot den repressiva och patologiska ”bild av tänkandet” som Deleuze utkämpar med särskild frenesi under 1960-talet.