Den svenska lagstiftningen var fram till år 1864 olika för män och kvinnor, för borgare och bönder och beroende på om man var gift eller inte. Bland kvinnorna var det bara änkor som var myndiga. De näringar som krävde så kallat burskap var alltså bara öppna för änkor. Men det fanns framförallt inom handeln och utskänkningsrörelsen yrken som de lokala myndigheterna gav tillstånd till, dem kunde man få tillstånd att utöva utan att vara myndig. I praktiken blev dessa yrken nästan helt kvinnodominerade.

De myndiga änkorna kunde ta över sina mäns rörelser. I praktiken sågs rörelserna som hela familjens angelägenhet. Men ju högre upp i den sociala hierarkin som en person befann sig, desto mindre vanligt var det att änkan övertog näringen. Grosshandlarna var de förmögnaste handlarna och där var det ovanligt att änkan övertog näringen.

Men det fanns de som gjorde så. Jag har undersökt änkorna i Stockholm och i Åbo mellan åren 1750 och 1820. Bland dessa änkor fanns de som lyckades mycket väl med sina affärer. Några var mer välbeställda när de själva gick bort än vad deras män hade varit. Men de flesta drev rörelser som var medelstora.

Änkorna hade ungefär lika många döttrar som söner som uppnådde vuxen ålder. Det som utmärker gruppen är att bara ett fåtal döttrar förblev ogifta medan endast några få söner gifte sig. Ur socioekonomisk synpunkt nådde döttrarna betydligt större framgångar än sönerna. Döttrarnas män var betydligt mer framgångsrika än hemförhållandena hade varit för sönernas hustrur.