Denna essä avser att reflektera det mellanmänskliga mötet som förutsättning för att skapa ett rum för lärande i ett organisatoriskt sammanhang. Essän utgår från ett dilemma där jag låter mötet mellan mig som pedagogisk processledare och deltagare bilda utgångspunkt för en reflektion om betingelser som avgör hur ett läranderum blir till. Jag ser min essä som ett komplement till andra studier om lärande i organisationer, studier som har sin hemhörighet i pedagogisk, psykologisk, sociologisk och i viss mån ekonomisk teoribildning. Metoden för denna essä är fenomenologisk i det att jag låter dilemmat som berättelse få träda fram på sina egna premisser. Jag låter dilemmat möta ett antal teorier om praktisk kunskap med hjälp av i första hand Aristoteles, om mötet mellan ett Jag och ett Du med hjälp av Martin Buber, mötet med den andres annanhet som en förpliktelse med hjälp av Emanuel Lévinas samt som avslutning hur frågan om mötet med den andre relaterar till kunnande-i-handling, reflektion-i-handling och att ha en skicklighet att bemästra en situation. Essän avser inte att förklara med pedagogiska eller didaktiska termer utan rör sig i ett existentiellt och filosofiskt landskap. Jag avslutar med några egna prövande slutsatser om vad som är premisser för att ett läranderum ska uppstå. Det handlar om ett genuint möte mellan ett Jag och ett Du och med varandras annanheter, vilket innebär att den praktiska kunskap som utövas inte kan ses som bara individbaserad. Den praktiska kunskapen formas i det gemensamma skeendet genom de möten som äger rum.