Ständigt förs diskussion om etiska dilemman inom journalistikens yrkesområden. Vad bör allmänheten få veta? När ska man släppa professionen och istället agera som medmänniska? Uppsatsen utgår från dokumentärfilmen som journalistisk berättarform. Tidigare forskning har fokuserat på etik gentemot läsaren eller ur filmskaparens perspektiv. Men hur upplever subjekten i dokumentärfilmer sin medverkan? Syftet med studien är att svara på ovanstående fråga. För att kunna göra det har begreppet ”det social kontraktet” myntats i uppsatsen, vilket påvisar oskrivna regler för hur en relation är utformad. Uppsatsens frågeställning är: upplever subjekten i nio svenska dokumentärfilmer sända mellan januari 2016 och mars 2017 att det sociala kontraktet upprättat mellan dem och filmskaparen har efterföljts? Studien som genomförts är en kvalitativ intervjustudie med nio informanter. Studiens resultatet visar att de flesta informanter upplevt att det sociala kontraktet efterföljs och att de, när så sker, upplevt processen som positiv. Subjekt som har porträtterats som hjältar är mest positiva kring den färdiga dokumentärfilmen. Resultatet påvisar också etiska dilemman, speciellt då subjekt befinner sig i psykisk ohälsa. Uppsatsen diskuterar och analyserar maktasymmetrier mellan parterna, motiv för subjekt att medverka i dokumentärfilm samt olika etiska förhållningssätt för dokumentärfilmare (främst i ljuset av Spelreglerna för press, radio och tv och närhetsetiken). Studiens slutsats understryker vikten av en bredare diskussion, och vidare forskning, kring moral gentemot subjekt i dokumentärfilmer. Uppsatsen argumenterar också för att diskussionen skulle kunna mynna ut i ett regelverk riktat mot dokumentärfilmare.