This study takes its starting point in a person experience where I had a difficult time dealing with a group of students who had come together in a formation when they spent time away from their classmates during the first weeks of having after-school activities. The other children later felt excluded by the group that had then taken form. Using different methods, I attempted to get the group in question to participate in activities with the other children, but my efforts were in vain. With the help of Etienne Wenger’s theory of the alliance building and communities of practice, I want to investigate in finding answer to why the children grouped themselves in this way and the investigation in its turn led me to reflecting upon if the children felt secure at the after-school center. The aim of this investigation is to contribute to increasing the sense of fellowship among the children at the after-school center and to help me, as well as other working educators, to find tools for how one can take action in similar situations. The method I have chosen to use for the study is the academic essay, and the question I seek to answer is: How can I, as an after-school educator, work so that everyone in a class can be included in the same community? I conclude that I have not found a solution but rather an opening for how I can support the group as they develop confidence in us adults and become secure participants in the operations together with the other children. Such an opening can occur, for example when the children in the group are fighting with each other, or when there are other ways to reach these closed groups of children. When these openings occur, it is especially important for the pedagogue to not try to seize the opportunity and split the peer group. Instead, it is important that the adults are trying to build the children's confidence in them by treating them with respect and take the time to try to see each child.

Den här undersökningen tar sin utgångspunkt ur en självupplevd händelse. I situationen får jag svårt att hantera en grupp med barn som grupperat sig när de spenderat tid utan sina klasskamrater de första veckorna på fritids. De andra klasskamraterna känner sig senare exkluderade av den grupp som bildats. Jag försöker med olika metoder få gruppen att delta i aktiviteter med de andra barnen, men förgäves. Med hjälp av Etienne Wengers teori om alliansbildningar och praktikgemenskaper till hjälp vill jag finna svar på varför barnen grupperar sig, detta leder i sin tur fram till att jag reflekterar kring om barnen är trygga på fritidshemmet. Syftet med undersökningen är att jag vill öka samhörigheten bland barnen på fritidshemmet och att jag, men även andra yrkesverksamma pedagoger ska kunna finna verktyg för hur man kan agera i liknande situationer. Metoden jag valt att använda för undersökningen är den vetenskapliga essän och den frågeställning jag vill svara på är: Hur kan jag som fritidspedagog arbeta för att alla i klassen ska ingå i en och samma gemenskap? Som slutsats kommer jag fram till att jag inte funnit en lösning, men en öppning för hur jag kan stötta gruppen till att känna tillit till oss vuxna och bli trygga deltagare i verksamheten tillsammans med de andra barnen. En sådan öppning kan exempelvis uppstå när barnen i gruppen blir osams med varandra eller när det finns andra vägar att nå fram till de slutna barngrupperna. När dessa öppningar uppstår är det särskilt viktigt för pedagogerna att inte försöka ta tillfället i akt och splittra kamratgruppen. Det är istället viktigt att de vuxna försöker bygga upp barnens förtroende för dem genom att behandla barnen respektfullt och ta sig tiden till att försöka se varje barn.